En fredag utan fest. Hur ska detta gå undrade jag en aning deppig haha.
Alla är busy. Alla har ett liv och saker dem gör, utom jag. Här sitter jag totally alone och väntar på att el luck ska knacka på dörren. Istället knackade Micke (mammas boyfriend) och hans dottir Matilda på. Dem förvandlade min sitta-ensam-hemma-och-fördriva-tiden-med-typ-inget-?-plan till en trevlig biokväll :D
Det blev såhär att vi fyra begav oss till golden sodergate och köpte mumma i TH, där vi stötte på my dearest Ana and her mom! :) Fint att se dig babe <3.
Sedan skrattade, rös vi, knep varandra, nös jag, äcklades vi, dreglade alla och kände vi en tillfredsställelse inom oss genom hela filmen ARN; Riket vid vägens slut.
En tanke slog mig när vi satt i den bastutempererade salongen och krängde saker med gelatin, aspartam och annat dödligt i (om inte för kroppen så iaf för själen). Svensk film är jäkligt speciellt. Det är något annorlunda mot det överdrivet amerikanska, de subkulturellt spanska filmatiseringarna etc. Svenskt är liksom björkar, och regn och ett ljusb

lått sken, och tystnad, och skrattrynkor och en hård men kärleksfull framtoning. Jag vet inte men det måste vara väldigt annorlunda för resten av världen att se filmer från Sverige.
Det underliga är också att man känner en slags patriotisk stolthet, nästan att man hör hemma i filmen, och de nordiska vikingarna blir plötsligt något vackert, tappert och mäktigt i ens ögon. Inte minst Tempelriddaren Arn och hans crew känns ganska balla ^^
...även om Saladin är den hetaste jag sett på länge :O(A) (han e SNYGGARE, tro det eller ej, i del 2 mina damer (och herrar?))
Det blev kort och gottis en fin kväll, som slutade med att jag och Matilda snarkade i min underbara säng och förmodligen drömde om en viss sultan båda två :P
MUUUUS (uttalas med en läspning) på hög nivå! :* - Queen B